Tvillingsjälars delade sorg

Jag har en vän, eller mer en syster. Min lillasyster som funnits där för mig fler gånger än jag kan räkna. Hon har skrapat upp resterna av mig de där dagarna när allt rasat. Vi delar allt hon och jag. Fint som fult. Mycket fult. Det där som man inte kan säga till någon annan levande själ säger vi till varann. Hon vet att jag är toppar och dalar och allt däremellan. Hon är det glittrande snälla. Hon känner mig. Jag känner henne. Jag vet hennes fula men mest hennes vackra. Hon är mitt vackra. Det som fungerar. Det trygga och varma. Hon har satt ord på mina känslor och har en aldrig sinande tro på mig. Hon är stolt när jag åstadkommer stordåd. Hon är stor när jag är liten, varm när jag är kall och glad när jag är ledsen.
Sen en tid tillbaka utkämpar hon sin egen strid så lik min egen. Jag vill inget annat än att finnas där för henne som hon funnits för mig. Plötsligt har jag inte alltid de  rätta svaren. Jag som alltid varit bra på att bortse från mina egna känslor för att se någon annans famlar. Hennes kamp ligger så nära min. Sanningen är att jag önskar att hon skulle slippa genomlida det helvete en svår separation eller skilsmässa innebär.  Jag förstår henne så väl. Vet att hon längtar ut. Bort, långt bort från allt.
Mina egna känslor bubblar upp till ytan. Allt det som jag varit så duktig på att mota bort ligger närmre än vad jag trodde. Jag gråter. För henne. För mig. Jag vill ta henne i min famn och säga att allt blir bra. För det blir det. Så småningom blir det bra. Det onda gör efter ett tag mindre ont. Men det som jag trodde inte skulle göra ont inuti mig svider fortfarande. Jag vill säga de rätta sakerna för att ge henne lindring, men är rädd att säga fel. Rädd att det ska göra ännu ondare. Jag vet hur det känns att pendla mellan sorg och ilska. Hopp och förtvivlan. Och ändå så rädd... Hon är min syster, min ängel. Jag vill vara hennes stora när hon är liten, hennes varma när hon är kall. Hennes glada när hon är ledsen. Jag älskar henne förutsättningslöst. Ibland måste man erkänna sina brister. Det gör jag nu.
Älskade ängel. Jag finns här. Jag säger inte alltid rätt saker. Ibland kanske det gör för ont. Men jag finns här. För dig. Alltid. Vi ser varandras fula, men samtidigt allt det vackra. Förlåt mig de dagar jag brister, för jag lämnar dig aldrig. Alltid din syster. Din vän. Vi ska gå genom livet tillsammans. Genom det fula och allt det vackra. Alltid.

Turning pages

Jag vågar nästan inte tro att det är sant.. Jag andas in och tänker.. nu vänder det. På riktigt så är det nu det vänder. Jag sökte en utbildning och kom in. Det är nästan för bra. Efter riktiga skitår där jag varje gång jag börjat klättra uppåt ur dyngpölen jag befann mig i blev slagen till marken igen. Gång på gång.. Missförstå mig inte. Jag är inget offer. Aldrig. Men det finns en gräns för hur många nederlag man orkar med.

Min bästa vän sa till mig att det gäller att bryta mönstret. Jag visste att hon hade så rätt men visste inte hur. Jag visste att det är upp till mig att bryta cirkeln. Den ständigt nedåtgående spiralen. Och där är jag nu. Cirkeln är bruten och den enda vägen är uppåt och framåt.
Det finns säkert olyckskorpar som kraxar och hoppas på misslyckande men vännerna är fler. De vinner alltid. De är mina hjältar och mina änglar. Jag känner mig lugnare  ända in i själen och jag tänker -Jaha, det var så här det var menat. Det var hit den krokiga vägen tog mig. Om det var här jag skulle landa så var det värt det. Alla tårar och all förtvivlan ledde mig hit. Det börjar nu. Mitt alldeles nya liv och jag njuter lite.. Blundar och tänker att nu är det min tur...

Stryktålig..

Man tar stryk av livets förändringar. Man bara gör det. Men man härdar också ut. 

Det tar sån tid att hitta en väg framåt. Det är en del gupp på vägen och man hanterar dem också. 

Det kanske ingår tänker jag. Ingår i själva utformningen. Utformningen av det nya jaget.

Ibland sitter jag i min lägenhet o ser mig omkring.. Vad hände? Hur hamnade jag här? Visst, jag trivs... men hur gick allt till? Det är en sak att vara 20 och singel. Det är nåt helt annat att vara 40+ och singel. Då, som ung var man ju inte ensam. Det var inget konstigt. Nu är det mer tragiskt. Mer patetiskt. Man är en av dem. Dem som blev över. Vill inte vara över...

Det är som att jag väntar på nåt. Jag vet inte vad. 

Dagar och veckor går. Årstider växlar men det händer ingenting..

Alla andra, de som inte blev över, har fullt upp med sitt. Förståeligt... Jag var också där. Alldeles nyss.

Min lilla K som inte är så liten längre växer upp. Hon har också tagit stryk. Mycket stryk. Jag undrar vad hon kommer att säga när hon är 25. Då lär jag få höra om alla misstag jag gjort. Saker jag sagt. Utbrott jag fått. Och säkert med rätta. 

Men jag kan inte sluta drömma om framtiden. Nånstans inger den hopp.. Drömmen om att hitta rätt. Hitta rätt i livet. Jag drömmer om att kunna släppa alla tvivel och våga tro på framtiden. Våga tro på någon. Någon som tror på mig. Som ser mig. 

Jag har släppt taget om igår. Nu måste jag tag steget framåt. Inte leva i det förflutna. Slicka såren och våga tro. Jag kommer att gå på smällar igen. Gör det hela tiden. Men det är väl en del i det. Utformningen. 

Jag vill våga tro.. på att inte bli en av de som blev över..

Två Noll Ett Tre

Ett nytt år och ett nytt slags liv. Mitt liv. Försiktigt vågar jag börja se möjligheter. Ibland måste man bryta ihop fullständigt för att kunna komma igen. Det är upp till mig att skapa mig det liv och den person jag vill vara. Jag ser nya sidor hos mig själv hela tiden. Sidor jag knappt visste fanns.
Jag har hittat en styrka i mig själv som hjälper mig framåt och som får mig att välja att göra de saker som får mig att må bra och att välja bort allt det andra.

Jag har min lägenhet som jag älskar och som jag snart lyckats göra till min. Min och lilla K's. Vår plats på jorden. Det ekar fortfarande i väntan på möbler, men varje drag med penseln har förvandlat väggarna till mina. Det kommer att bli så bra. Jag som aldrig ville bo i centrala stan hamnade såklart just där och jag älskar det! Jag älskar ljudet av spårvagnar och människor. Att aldrig behöva känna sig helt ensam.


Jag väljer också att släppa in nya personer i mitt liv. Underbaringar att tycka om och som tycker om tillbaka.. Att uppleva saker tillsammans med. Att få bli stärkt och att kunna ge styrka tillbaks. De hade aldrig funnits där om inte allt detta hänt så på det sätter ser jag dem som en gåva och en gåva att vara rädd om. Underbaringar som läker såren i mitt hjärta och i min själ... Som får hjärtat att slå ett litet extra slag. Försiktiga små lyckoslag, de extra små slagen som gör att muren av brist på tillit och försvar sakta rivs ner och som får hjärtat att växa.

Jag har en bit kvar, men jag är på väg

Nu kan allt bara bli bättre

Rotlös

Så kom dagen jag fruktat så. Huset ska fotograferas inför försäljning. Allt ska rensas undan, alla spår av familjeliv ska döljas och det som varit mitt liv ska plötsligt förvandlas till försäljningsobjekt.
Jag hittar en bunt med foton från en sommar bara några år tillbaka. Foton på en familj på båtsemester. En svunnen tid. Det känns som om det är någon annan på bilderna. Leende sitter vi där och tittar in i kameran. Lyckligt ovetande om vad som väntade oss. En familj i kras.
Jag lägger bilderna åt sidan. Det gör för ont och jag är för trött. Flyttkartongerna fylls med saker från ett gemensamt liv. Tidningspappersinpackade minnen.

Jag har gått sönder. Fallit i bitar. Varit tvungen att skrapa ihop det som varit kvar och sen byggt upp mig själv igen. Bit för bit. Man blir inte densamma, inte riktigt... Det kanske inte är meningen heller. Återuppbyggnaden pågår hela tiden och är långt ifrån färdig.

I 14 timmar orkar jag röja undan allt det som inte får vara med på bild. Fixar och donar... stålsätter mig.
Dagen efter är jag yr av utmattning. Yr av sorg. Kl 10 kommer fotografen och jag står där vid grinden. Helt slut, med tårar som bränner och vill bara fly.
Bilderna blir bra, riktigt bra faktiskt och jag känner mig nöjd. Jag hade inte kunnat göra annorlunda.

Det känns så konstigt att se sitt hem, sina saker i en bostadsannons på nätet. Overkligt och främmande.
Den spruckna drömmen online.

Samtidigt vet jag nu att det kommer att bli bra. Så småningom.
Jag har min lägenhet som ska bli fin. Som jag ska skapa tillsammans med lilla K. Vi får börja skapa nya minnen. Nya traditioner. Ett nytt slags liv. Vi två är också en familj. Bara mindre...
Lilla K. Min skatt och mitt allt.

Det är tomt i lägenheten. Den väntar på mina möbler och att bli målad och fin. På att bli vår.
Nu ekar det när man pratar, men snart hoppas jag att den ska fyllas med liv. Vardagsliv.

Jag har mött änglar. Vänner som packar in mig i bomull och som dämpar mitt fall de där dagarna när allt är svart och svårt...

Jag är stark, liten och skör på en och samma gång.

Maskrosvuxen

När sommaren är som vackrast

Jag går in genom grinden som hör till det som varit mitt. Mitt liv. Grinden och staketet som jag målade i vitt ny färg förra sommaren.  Tittar mig omkring och ser sakerna som representerar minnen. Våra minnen. Mina minnen. Mitt liv. Vårt liv.
Grillen, utemöblerna, spadar och krattor. Korset efter lilla K's begravning av nyckelpigan.. Det sitter fortfarande nedstucket i rabatten. Texten har bleknat lite men går fortfarande att läsa. Her vilar Syri. Hon var en glad nykelpiga....
Nu ska allt förändras, brytas upp. Säljas.. Ett helt liv ska delas upp. Tårarna strömmar nerför kinderna för jag vet inte hur man gör. Hur läker man? Hur hanterar man sorgen efter en familj vars drömmar går i kras?

Allt runt mig drunknar i minnen. Varenda detalj. Huset som jag älskar så.  Som jag investerat så mycket känslor i. Nån annan ska bo här snart. Kanske en annan liten familj. Ska de tycka om det som jag tyckt om?  Kan de älska detta hus som jag gjort?

Det skrevs en bok om "den lyckliga skilsmässan" i boken "Happy Happy". Bara titeln är så provocerande och sticker som nålar ända in i hjärteroten. Happy är det sista ordet jag associerar med allt det här..

Jag stålsätter mig, tänker bort det jobbiga. Det är enda sättet. Överlevnaden. Men så plötsligt faller jag ner i det svarta sorgehålet igen...
Jag analyserar bakåt och får svårt att se framåt.. Sorgen väller fram utan slut.. Men långsamt så lyckas jag klättra uppåt.. lite lite.
Då kan jag skymta framtiden igen och hoppas att allt blir bra...

Livet kom utan bruksanvisning. Man får ta ett djupt andetag, lära under tiden och hoppas på det bästa.

New

De senaste dagarna har jag varit hemma från jobbet... Har mått halvkass, men framförallt så sover jag urdåligt på nätterna. Tankarna snurrar i skallen och hindrar John Blund från att lyckas ända fram. I natt sov jag 1 timma. 1 ynka timma! Dessvärre hade jag sen tidigare bokat en välbehövlig tid hos frisören så jag fick vackert släpa mig ur sängen och försöka måla på ett piggare ansikte än det likblekgråa som stirrade tillbaks på mig i spegeln.. Tack Gode Gud för att Du uppfann concealern.

Stressen och pressen under hösten har gjort att jag tappat mängder av hår. Hela slingor har bara rasat av mig. Tydligast blir det i duschen där de bruna långa stråna samlas i högar. Som att man blir lugnare av att se det? När jag för ett tag sen såg en bild på Yngwie Malmsteen och insåg att hans frisyr var skrämmande lik min egen (!) så var det dags att ta tag i saken.

Nu efteråt känns allt så mycket bättre... Jag känner mig liite fin. Det var ett tag sen.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Mellan oktober och mars infaller min "fulperiod" Det spelar ingen roll vad jag gör så ser jag trött, blek och grå ut. Samma nyans som en beige tapet..

Just nu skulle jag kunna lägga en smärre förmögenhet på nån "mirakelkräm". Nåt som väcker det döda.

Kriser tär. Tär på kropp och själ.

Om några dagar åker jag till Stockholm. Ensam. Märkligt men nödvändigt. Måste få andas lite... Andas i en icke-ynwie-malmsteensk-frisyr.